Måste ni registrera er separat i varje EU-land för batterier?
Ja, det kan vara fallet. Förutom det digitala batteripasset, som snart kommer att fungera på samma sätt för hela Europeiska unionen, finns det redan en äldre skyldighet för producenter och importörer av batterier att registrera sig i ett nationellt register. Den registreringen är i batteriförordningen kopplad till den plats där du först släpper batteriet på marknaden, och det registret upprätthålls av varje medlemsland — inte centralt från Bryssel.
För ett företag som endast säljer i Nederland förblir detta överskådligt. Om du också säljer i Tyskland, Belgien eller Frankrike kan samma batteri i vart och ett av dessa länder kräva en egen registrering, hos en egen myndighet, med en egen anmälningsprocess. Det är en annan fråga än frågan om övervakningen fungerar på samma sätt överallt. svar på relaterade frågor om förordningen — registrering handlar om vilken roll du har i kedjan per land, övervakning handlar om vem som kontrollerar.
Varför registreringen är reglerad nationellt
Batteriförordningen bygger på denna punkt vidare på ett system som redan fanns: den så kallade utökade producentansvaret. Den principen — den som släpper en produkt på marknaden är också ansvarig för vad som händer när den blir avfall — fanns redan för batterier och för elektronisk utrustning, och organiserades traditionellt av varje medlemsland. Nederland har en egen genomförandereglering för detta; andra länder har sina motsvarigheter, med egna avgifter, egna rapporteringsskyldigheter och egna tidsfrister.
Det digitala passet är däremot utformat på samma sätt i hela EU: samma fält, samma QR-databärare, samma tillgänglighet för den som är berättigad. Den skillnaden är förvirrande för många företag, eftersom båda skyldigheterna kommer från samma förordning och ofta är aktuella samtidigt i praktiken: när du först släpper en batteri på marknaden i ett land.
Vad detta betyder om du säljer i flera länder
För en importör som erbjuder batterier i flera medlemsländer kan detta innebära att det finns en separat registreringsprocess per land, var och en med en egen nationell kontaktpunkt. Vem i kedjan som exakt fyller rollen som producent eller importör kan dessutom variera något från land till land — en part som räknas som distributör i ett land kan i ett annat land, beroende på hur varorna importeras, klassificeras som importör. Det påverkar frågan om vilka skyldigheter du har, och den frågan kan inte besvaras med en allmän tumregel.
Detta är omedelbar en av de punkter där företag blandar ihop registreringsskyldigheten och passskyldigheteten i sin inköpsprocess. En leverantör som säger att passet är ordnat har därmed inte sagt något om registreringen i destinationslandet, och vice versa. Båda bör ha en egen plats i inköpssamtalet och kontraktet. kunskapsbanken med förklaringar för varje situation, redan bara för att dokumentera vem som utför vilken del av processen.
Vad som är fastslaget och vad som inte är det
Vad som är fastslaget är att skyldigheten för ett digitalt pass snart gäller på samma sätt i hela EU. Vad som kan skilja sig åt från land till land är registreringen som kvarstår vid sidan av det, och hur en nationell tillsynsmyndighet granskar det. Vilken myndighet i vilket land som är kontaktpunkten för din situation, och om ditt företag måste registreras där eller inte, är något som du bäst kontrollerar med den behörig tillsynsmyndigheten i det aktuella landet, eller låter bedöma av en jurist som är familjär med gränsöverskridande producentansvar.
För den nederländska situationen utgör den officiella texten för förordningen på EUR-Lex utgångspunkten; den nationella utformningen av registreringen finns inte där och skiljer sig därför åt mellan länderna hur vi håller källdata spårbar.
Vill du först för din egen del få klarhet i vilken roll du fyller i kedjan, innan du tar kontakt med en utländsk myndighet? gör den kostnadsfria snabbkontrollen i ett par frågor och läs bakgrunden i kunskapsbasen.