Hur fastställer jag batteriets kemi i batteripasset?
Batterijkemian är en av de obligatoriska uppgifterna i passet
Du fastställer batterijkemian genom att registrera batteriets sammansättning som en del av de uppgifter som samlas in för batterijpasset, enligt vad som anges i bilaga XIII till förordning (EU) 2023/1542. Det handlar om typen av batterikemi — till exempel litium-jon, nickel-metallhydrid eller en annan sammansättning — som en identifierbar uppgift i passet, tillsammans med andra tekniska egenskaper som kapacitet och materialhärstamning. Denna uppgift kommer i praktiken från batteritillverkaren eller importören, som först vet vilka celler och material som har använts. Dessutom finns det, skilt från passet, också ett krav på kemisk sammansättning på själva batteriets fysiska etikett, vilket regleras i artikel 13 i samma förordning. Passet och etiketten är alltså två separata platser där kemiinformation återkommer, med varsin egen syftet.
För vem detta gäller och var gränsen går
Detta ämne gäller batterier som omfattas av skyldigheten för digitalt pass: EV-batterier, batterier för lätta transportmedel (såsom elcyklar och scootrar) och industriella batterier över 2 kWh. För mindre bärbara batterier, såsom lösa batterier för konsumentelektronik, gäller denna passskyldighet inte på samma sätt. Det är också viktigt vad som inte efterfrågas: passet frågar om batterikemian som en identifierbar uppgift, inte om en fullständig teknisk receptur eller exakta blandningsförhållanden från tillverkaren. Företagshemligheter i produktionen behöver alltså inte framgå av passet — det handlar om nivån på uppgifter som anges i bilaga XIII, inte allt som en tillverkare internt registrerar. Att fylla i denna uppgift i passet ersätter heller inte den separata märkningsskyldigheten enligt artikel 13; båda gäller parallellt.
Från och med när detta blir obligatoriskt
Skyldigheten att föra ett digitalt batterijpass, innehållande bland annat batterikemian, träder i kraft från den 18 februari 2027. Till dess datum finns det ingen rättslig skyldighet att offentliggöra denna uppgift via ett digitalt pass, även om det kan löna sig att förbereda det redan nu eftersom uppgifterna ofta redan finns någonstans hos tillverkaren eller importören. Det som redan gäller för närvarande, skilt från passkravet, är märkningskravet enligt artikel 13 — det står för sig själv och är inte kopplat till startdatumet för passet.
Hur detta hanteras i praktiken
Det första steget är att fastställa vilken kemityp batteriet faktiskt har — denna information kommer vanligtvis från cellproducenten eller finns redan angiven i teknisk dokumentation som tillhandahålls vid import eller inköp. Det andra steget är att benämna denna uppgift entydigt, så att den överensstämmer med klassificeringen som används i passet (till exempel en vanlig beteckning för kemian i stället för en intern produktkod). Det tredje steget är att tillhandahålla denna uppgift, tillsammans med de andra nödvändiga uppgifterna från bilaga XIII, till den part som sammanställer och är värd för passet — i fallet batpas.eu sker detta på grundval av uppgifterna som tillverkaren eller importören tillhandahåller. En punkt att uppmärksamma: om en produkt levereras i flera batchstorlekar eller cellvarianter är det viktigt att klart ange vilken kemi som gäller för varje variant, så att passet för rätt produkt visar rätt kemi. Slutligen är det lämpligt att kontrollera att kemibeteckningen på etiketten (enligt artikel 13) och den i passet överensstämmer med varandra, så att det inte uppstår motsägelsefull information mellan den fysiska produkten och de digitala uppgifterna.
Rättslig grund: bilaga XIII och artikel 13
Att batterikemien hör hemma i passet följer av bilaga XIII i förordning (EU) 2023/1542, där de uppgifter som batteriet måste innehålla anges. Att det dessutom finns ett separat krav på kemisk sammansättning på själva batteriets etikett följer av artikel 13 i samma förordning, som reglerar märkning och etikettering av batterier. För den exakta formuleringen och indelningen av dessa uppgifter är förordningens officiella text den lämpliga källan, eftersom den exakta ordalydelsen är avgörande för hur en uppgift klassificeras och bedöms.
Den som nu redan vill komma igång bör helst börja med att samla in den tekniska dokumentation där batteriets cellkemi är angiven, och kontrollera om den nuvarande etiketten redan uppfyller kraven i artikel 13. Dessa uppgifter utgör grunden med vilken senare, när det digitala passet sammanställs, kan byggas vidare snabbt och utan besvärligheter.
Vad detta är baserat på
- Förordning (EU) 2023/1542, bilaga XIII (uppgifter i batteridokumentationen)
- Förordning (EU) 2023/1542, artikel 13 (märkning och etikettering av batterier)
Förordningen själv finns på EUR-Lex. Vi hänvisar per påstående; ni behöver inte tro på oss.
Vad du konkret måste göra
Vad som förväntas av dig
Batterikemien är en av de uppgifter som enligt bilaga XIII till förordningen (EU) 2023/1542 ska ingå i batteridatakortet. Det handlar om beteckningen för den typ av kemi som batteriet är baserat på — till exempel litiumjärnfosfat, litium-nickel-mangan-kobolt eller en blybaserad variant. Det verkar enkelt, men i praktiken är det tre separata skyldigheter att förhålla sig till.
Namnge kemien korrekt
Beteckningen av batterikemien måste motsvaras av vad som faktiskt finns i cellen, och inte av ett marknadsföringsnamn eller en samlingsterm som tillverkaren använder internt. För ett företag med 10 till 100 anställda innebär det vanligtvis att någon måste ta fram cellkällans tekniska dokumentation — ofta ett datablad på engelska eller kinesiska — och ta kemibeteckningen därifrån i den form som förordningen förväntar. För sammansatta batterier med flera celltyper (till exempel i större industriella tillämpningar) är det nödvändigt att fastställa om det finns en dominerande kemi eller om flera kemier ska anges separat.
Se till att beteckningen överensstämmer med märkningen
Artikel 13 i förordningen (EU) 2023/1542 ställer krav på märkning och beteckning av batterier, inklusive information om sammansättningen. Kemibeteckningen i datakortet och den på den fysiska märkningen bör överensstämma. För en importör som köper batterier från flera leverantörer innebär det att en kontrollsteg är nödvändig: stämmer det som står på lådan eller typskylten överens med det som matas in i datakortet? Vid avvikelser — till exempel för att en leverantör har bytt cell utan att justera typenumret — uppstår en diskrepans som måste lösas före publicering.
Koppla kemien igenkännbar till andra datakortuppgifter
Batterikemien står inte isolerad från resten av datakortet. Den är bunden till vilka farliga ämnen som måste rapporteras, till sättet på vilket materialsammansättningen anges, och till sättet på vilket andelen återvunnet kobolt, litium, nickel och bly påvisas. För ett företag som låter datakort samlas på grundval av leverantörsuppgifter innebär det att kemibeteckningen fungerar som en fast förankringspunkt: all annan teknisk data måste vara konsistent med den. Ett datakort som anger kemien "litiumjärnfosfat" men vars lista över farliga ämnen anger koboltföreningar som inte passar denna kemityp väcker frågor.
Där det går fel i praktiken
En importör av e-cykelackumulatorer tar kemibeteckningen från leverantörens webshop-text, medan den faktiska cellspecifikationen anger en annan sammansättning. Webshop-texten är skriven för försäljning, inte för teknisk noggrannhet, och de två källorna överensstämmer inte.
En scooterrhandlare arbetar med flera batterisatser som är identiska på utsidan men kommer från olika celleverantörer. Eftersom typbeteckningen på utsidan är densamma antas kemien också vara densamma — medan leverantören senare har bytt cell.
En maskinbyggare som monterar industriella batteripaket över 2 kWh från inköpta moduler använder samma generiska kemibeteckning för varje datakort, även när olika moduler faktiskt innehåller olika cellkemier.
Hos en tillverkare fastställs kemibeteckningen korrekt vid den första inmatningen, men uppdateras inte när celleverantören senare byter. Det rör också frågan hur aktuell informationen i batterigenomgången måste vara — en kemibeteckning är ingen engångsinmatning utan en uppgift som påverkas av varje förändring i leveranskedjan.
Ett företag anger kemien i datakortet i en annan notation än på den fysiska märkningen — till exempel en förkortning i datakortet kontra ett utskrivet namn på märkningen — vilket gör att det vid kontroll inte är omedelbar klart om det gäller samma batteri.
Vad du kan dokumentera
- Celltillverkarens tekniska datablad med kemisk beteckning så som tillverkaren själv använder den.
- En intern översättningstabell eller namnkonvention som kopplar tillverkartermen till beteckningen som används i passet, så att olika medarbetare benämner samma kemi på samma sätt.
- Korrespondens eller inköpsdokumentation där ett cellbyte hos en leverantör är dokumenterat, inklusive det datum då detta implementerades i passet.
- En jämförelse mellan den kemiska beteckningen på den fysiska etiketten (enligt artikel 13 i förordning (EU) 2023/1542) och beteckningen i passet, som ett kontrollsteg före publicering.
- En översikt per produktlinje eller typenummer över vilken kemi som ingår, särskilt för företag som har flera varianter av samma utseende.
- En anteckning om sambandet mellan den kemiska beteckningen och de rapporterade farliga ämnena, så att en inspektör omedelbar ser att båda uppgifterna hör ihop.
För en bredare överblick över vilka uppgifter utöver kemien som också är obligatoriska, är sidan om vilka data som exakt måste ingå i batteripasset en lämplig utgångspunkt.
Detta är ingen juridisk rådgivning. Denna sida ger allmän information om den regelgivning som denna plattform behandlar. Vi känner inte till er situation. Vid osäkerhet om er egen situation bör ni rådgöra med en jurist eller den behörig tillsynsmyndighet.
Skriven med AI baserat på källorna ovan, kontrollerad av människa den 2026-08-22. Stämmer något inte? Låt oss veta — rättelser får företräde.