Vilka etiketter och märkningar måste finnas på ett batteri?
Vad som måste stå på etiketten
Ett batteri bär en fysisk märkning med en fast grundläggande uppsättning data: vem tillverkaren är, vilken typ och vilken batchserie eller vilket serienummer det gäller, vad den kemiska sammansättningen är, och — där det är tillämpligt — om det innehåller ämnen som kvicksilver, kadmium eller bly. Dessutom hör en kapacitetsangivelse ofta till många batterikategorier. Obligatorisk är också symbolen för separat insamling: den välbekanta genomstryckta soptunnan, som visar att batteriet inte hör hemma i vanligt avfall. Förutom dessa fysiska data kommer en QR-kod på eller vid batteriet: en databärare som ger tillgång till ytterligare information. Denna kod är samma typ av bärare som också kan hänvisa till det digitala batteridatakortet, men markeringskraven enligt artikel 13 står för sig själva och gäller bredare än bara för batterier för vilka ett datakort är obligatoriskt.
För vilka batterier detta gäller — och för vilka inte
Förordningen skiljer mellan batterikategorier — bärbara batterier, batterier för lätta fordon, industriella batterier, batterier för elektriska fordon och startbatterier, belysnings- och tändningsbatterier (SLI) — och den exakta utformningen av etiketten varierar per kategori. Inte varje batteri måste därför visa samma information; en kapacitetsangivelse är till exempel relevant för andra kategorier än de där det enbart gäller kemisk sammansättning. Vad markeringskravet inte gör: det ersätter ingen annan förpliktelse enligt förordningen. CE-märkning är ett separat ämne, och förpliktelsen att upprätthålla ett digitalt produktdatakort är skild från markeringskravet, även om samma QR-kod kan användas för båda ändamålen. För mycket små batterier där det fysiska utrymmet för en komplett etikett saknas, utarbetar förordningen per kategori hur detta hanteras — det är alltså ingen generisk befrielse, utan en kategorispecifik utarbetning.
Vilken datum som är fastställd, och vilken som ännu inte är det
Det är fastställt att Förordning (EU) 2023/1542 som helhet är fastställd och har trätt i kraft, och att förpliktelserna inte alla träder i kraft samtidigt: förordningen bygger upp de olika förpliktelserna — inklusive märkningen, insamlingssymbolen, QR-koden och kapacitetsangivelsen — stegvis, med egna ikraftträdandedatum per delmoment och per batterikategori. Vilket exakt datum som gäller för vilken del av etiketteringen är något som i själva förordningen är fastställt per förpliktelse. För att undvika att nämna ett datum som inte med säkerhet kan underbyggas: för det exakta ikraftträdandedatumet för en specifik del av markeringskravet är den officiella texten i artikel 13 den lämpliga källan att konsultera. Vad som är klart: den stegvisa uppbyggnaden innebär att ett batteri som kommer på marknaden idag inte automatiskt behöver uppfylla alla framtida etiketteringskrav, men väl de krav som redan gäller vid den tidpunkten.
Vad detta betyder i praktiken
För den som importerar, handlar eller monterar batterier är det första steget att fastställa i vilken kategori batteriet faller — bärbar, lätt fordon, industriell, EV eller SLI — eftersom det avgör vilka uppgifter som måste finnas på etiketten. Därefter är det en fråga om att kontrollera vilka uppgifter som redan är tillgängliga från tillverkaren: kemisk sammansättning, eventuell närvaro av kvicksilver, kadmium eller bly, kapacitet, batch- eller serienummer. Saknas dessa uppgifter är det något att följa upp hos tillverkaren eller leverantören, eftersom etikett inte kan slutföras utan denna basinformation. Därefter placeras den fysiska etiketten tillsammans med insamlingssymbolen på batteriet, och QR-dataöverföringen läggs till. Det är praktiskt att effektivt koppla QR-koden direkt till platsen där den bredare produktinformationen finns — inklusive, där tillämpligt, det digitala batteripasset — så att det inte behövs två separata koder för två separata skyldigheter. Batpas.eu tillhandahåller QR-dataöverföringen och hosting av underliggande data, och sammanställer dessa på grundval av information som tillverkaren eller importören tillhandahåller.
Från vilken detta följer: artikel 13
Märknings- och etiketteringskraven för batterier är fastställda i artikel 13 i förordning (EU) 2023/1542 (batteriförordningen). Den artikeln reglerar vilka uppgifter som fysiskt måste stå på eller vid batteriet, vilken insamlingssymbol som är obligatorisk, och att en QR-kod som dataöverföring måste läggas till. För den fullständiga och aktuella texten, inklusive den exakta utarbetningen per batterikategori och motsvarande ikraftträdandedata, är den officiella publikationen av förordningen den lämpliga källan.
Vad ska göras nu
Den som nu måste förhålla sig till denna skyldighet börjar med att fastställa batterikategorin och samla in de uppgifter som tillverkaren redan har — kemi, kapacitet, eventuella farliga ämnen, batchnummer — och rådfrågar för den exakta, aktuella utfyllnaden och ikraftträdandedata den officiella texten i artikel 13. Den som vill kombinera den fysiska märkningen med den digitala delen av berättelsen, med en QR-kod som hänvisar till både lagstadgad information och batteripasset, kan vända sig till batpas.eu för detta.
Vad detta är baserat på
Förordningen själv finns på EUR-Lex. Vi hänvisar per påstående; ni behöver inte tro på oss.
Vad du konkret måste göra
Vad som förväntas av dig
Etikett med allmän information om batteriet
Artikel 13 i förordning (EU) 2023/1542 (batteriförordningen) föreskriver att ett batteri ska försedas med en etikett innehållande en fast uppsättning uppgifter: bland annat tillverkarens namn eller varumärke, batteritypen och platsen där batteriet tillverkades. För ett företag med 10 till 100 anställda handlar detta framför allt om källhantering: dessa uppgifter måste redan finnas fastställda när batteriet anländer (vid import eller sammansättning), eftersom de också ska återfinnas i det digitala passet. När ett företag köper batterier från olika tillverkare ser man snabbt att etiketten skiljer sig åt mellan leverantörer när det gäller form och fullständighet — det är precis där den egna kontrollen bör börja.
Synliggöra kemisk sammansättning
En andra skyldighet enligt artikel 13 gäller angivandet av batteriets kemiska sammansättning på etiketten. Detta är relevant för återvinning, transport och faroidentifiering, och det är också information som återfinns i det digitala passet. I praktiken kräver detta samarbete med celleverantören eller celltillverkaren: en importör av elsparkcyklar eller skoytrar har vanligtvis inte mätt dessa uppgifter själv utan får dem via ett specifikationsblad eller överensstämmelsecertifikat från tillverkaren. Det är denna dokumentation som utgör grunden för vad som kommer på etiketten och i passet.
Markering av farliga ämnen
I tillämpliga fall anger etiketten närvaron av vissa ämnen såsom kvicksilver, kadmium eller bly, i den mån förordningen kräver det. För företag som sammansätter batterier från celler och moduler från olika källor innebär detta att närvaron av dessa ämnen måste kontrolleras per komponent, inte bara på nivån för slutprodukten. Ett monteringsföretag som sammansätter ett batteribatteri från celler från en extern leverantör bär eget ansvar för detta, även när cellerna redan har eget etikett.
Kapacitet och andra tekniska egenskaper
Artikel 13 kräver också att tekniska egenskaper såsom kapacitet anges på etiketten själv eller via bilagd dokumentation. För maskinbyggare som tillämpar industriella batterier över 2 kWh i egen utrustning är detta ofta den punkt där gränsen mellan "etikett på batteriet" och "information i passet" blir något suddig — båda måste stämma och hänga ihop. En avvikelse mellan vad som står på etiketten och vad som är inkluderat i passet är en av de första sakerna som upptäcks vid en inspektion.
QR-koden som åtkomst till det digitala passet
Förutom den fysiska etiketteringen kräver artikel 13 en QR-kod på batteriet som ger åtkomst till batteriepasset. Det här är en annan skyldighet än etiketten med textinformation: QR-koden är bron till den digitala nivån. Hur koden exakt ska placeras på batteriet, var på produkten den ska anbringas och vilka tekniska krav som gäller är utformade i hur QR-koden för batterietiketten kommer på batteriet. För företag som låter denna kod skapas själva är det också värt att veta vad GS1 Digital Link är och om det är nödvändigt för batteriepasset, eftersom detta är en vanligt använd standard för att länka fysisk produkt till digitalt pass.
Läsbarhet och hållbarhet för märkning
Etiketten och QR-koden måste förbli läsbara under batteriets livscykel. Det är en skyldighet som går längre än att anbringen märkningen vid produktion — det gäller även materialval och placering, så att slitage, fukt eller värme inte undergräver läsbarheten på kort tid. För en importör av lätta fordon innebär detta att valet av klistermärke, gravering eller bränning inte bara är en kostnadsfråga utan också en efterlevnadsfråga.
Där det går fel i praktiken
En första situation som ofta förekommer: en importör tar emot batterier med en etikett på ett språk eller i en form som inte motsvarar vad artikel 13 kräver, och ändrar detta inte eftersom batterien "redan har en etikett". Förekomsten av en etikett är inte detsamma som att uppfylla det innehål som förordningen kräver.
En andra situation uppstår vid batteripaketen som är sammansatta av flera celler eller moduler: etiketten på slutprodukten anger uppgifter om höljet, men inte om de underliggande cellerna, även om den kemiska sammansättningen av dessa celler är relevant för passet.
En tredje återkommande situation är QR-koden som tekniskt sett är närvarande, men inte motsvarar ett giltigt eller aktuellt pass — till exempel för att koden skapades innan de slutgiltiga uppgifterna var kända. Detta berör också frågan hur varje batteri får en unik identifiering: utan en stabil koppling mellan en unik identifiering och rätt passuppgifter finns risken att en kod pekar på fel eller tom sida.
En fjärde situation: QR-koden är anbragt på en etikett som inte tål batteriets användningsmiljö, varvid denna blir oläslig inom några månader. Vad som då ska göras beror på frågan vad som ska göras om QR-koden på ett batteri inte längre är läsbar — en situation som kunde ha undvikits genom ett bättre materialval i förväg.
En femte situation uppstår hos företag som använder batterier i en större apparat, såsom en maskin eller en e-cykel: batteriets etikett blir oavsiktligt dold bakom ett hölje, medan frågan om batteriet passar gäller i deras situation redan har besvarats med "ja". Etikettplikten försvinner inte för att batteriet är inbyggt.
Vad du kan dokumentera
- En översikt per batterityp av de uppgifter som måste stå på etiketten, kopplad till källan (tillverkare, celleverantör, egen montering)
- Datablad och försäljningsförklaringar från celleverantörer, innehållande kemisk sammansättning och eventuella farliga ämnen
- En fastställd arbetssätt för anbringandet av QR-koden, inklusive materialval och placering på produkten
- En kontrolltillfälle vid vilket etikettuppgifterna och passuppgifterna kontrolleras mot varandra, innan batterien lämnar företaget
- Avtal med leverantörer om etikett för batterier som köps in som komponent (cell, modul) i stället för som slutprodukt
- En fastställd koppling mellan batteriets unika identifiering och motsvarande pass, också relevant när passuppgifter hanteras via koppling till ett eget ERP- eller lagersystem
Detta är ingen juridisk rådgivning. Denna sida ger allmän information om den regelgivning som denna plattform behandlar. Vi känner inte till er situation. Vid osäkerhet om er egen situation bör ni rådgöra med en jurist eller den behörig tillsynsmyndighet.
Skriven med AI baserat på källorna ovan, kontrollerad av människa den 2026-08-22. Stämmer något inte? Låt oss veta — rättelser får företräde.